Sara Hammar

Mer än någonsin. Varför måste man alltid offra så jäkla mycket. Ge upp en viss sak för en annan, och för att sedan ta in hur fruktbart utbytet kommer bli i beräkningen. För allt handlar ju om att vinna. Men hur ska man kunna göra en sådan bedömning i ett sådant tillstånd? Man är redan helt uppslukad av hormonerna och skulden man känner, skulden över att välja att exkludera någon ur sitt liv. Du får inte vara här längre. Jag har annat på ingång. Jag vet inte om det är bra eller inte men du får inte plats längre. Oavsett hur bra det blir kommer man ångra sig och förlora på det, för det har man ju redan gjort. Potentiella vänskaper eller relationer får förtur för att man inte vet tillräckligt mycket om den. De kan ju bli det bästa i livet. Hur många relationer har inte byggt på något dåligt? De gamla har man ju redan utforskat, man vet vad man har så det är lättare att värdera. Vad hände med den ack så viktiga holistiska synen som man ska ha på allt? Jo den går käpprätt åt helvete när ens egenintresse står på spel.

Jag vill inte komma till någon och jag kommer inte komma fram till något.