Sara Hammar

Som alla i hela världen tvivlar jag på min kropp lite då och då. Och ska inte gnälla om det för den fungerar som den ska och så, men när jag tvivlar och inte litar på spegeln tar jag en bild för att det är lättare att se saker och ting för vad de är då, tror jag. Men av någon anledning mår jag sämre när jag ser bilden, för att fy vad otrevligt det ser ut, men det jag ska komma till är att det försvinner så fort jag klipper bort huvudet. Varför är det så för. Och det är inte så att jag blir klokare över det för så fort jag ser bilden igen, med huvud och allt, så är kroppen lika ful igen. Vad i helvete liksom.

Med huvud: men vad i helvete det här är går ju inte. Utan huvud: Nej men det här är ju proportionerligt och bra.

Varenda gång också, fram och tillbaka. Kan väl koppla det till det jag tyckte vad värst när jag var yngre (7-14 år), att det värsta som finns är ett litet huvud till en stor kropp. Ser det inte på någon annan människa någonsin men på mig är det viktigast i världen. Idiotiskt att man inte har kommit längre vissa dagar.

Försökte googla något i stil med "ful kropp när man vet att det är ens egen" men fick inte upp särskilt mycket så får väl lämna det. Kommer nog få konstig respons om jag startar en tråd om det. Men det kan väl inte bara vara jag som känner så. Lättare att inte vara så kritisk när man ser det utifrån liksom. Äsch, struntar i det nu.