Bons baisers
Jag vaknar utan at ha någon aning om vilken dag eller vilket år det är. Jag vet inte vart jag är eller vad som riktigt händer. När synen och framförallt hörseln delvis kommer tillbaka möts jag av en dansande hop med halvnakna svarta med ansikten fyllda av alla färger man kan tänka sig och de utstöter rödskinnets vilda tjut, som om djävulen själv hade kommit för att hämta mig. Jag grips av panik och börjar ropa på hjälp. Har döden kommit för att hämta mig, eller är det nazisterna som kommit för att plåga mig ytterligare? Hade de kommit för att äntligen göra slut på mig? Var det för att jag kom undan? Jag klarar inte det en gång till. Jag måste fly tänker jag och försöker ta mig förbi de stora männen. Men min tyngd håller mig kvar på madrassen där jag får ligga, jävlig och bortom all räddning.
Efter paniken äntligen gav upp insåg jag att jag var kvar i Bellville, sex helvetiska trappor upp och att det var monsieur Waloumba som stod bland demonerna och tjöt. Jag fick sedan syn på lilla Moses och Momo. Jävla horungar, hur kan de göra så mot en gammal dam? Jag gav dem en välförtjänt utskällning, men då började de gratulera varandra. Är det bara en seger att nästan ta kål på mig? Alla är ute efter mig, jag bara vet det. Speciellt den där negern Waloumba som inte verkade vilja ge sig av. Han kanske vill ha något. Hur länge var jag bortom medvetande? Han förtjänar åtminstone att tack. Varje gång jag försvinner är jag säker på att min tid har kommit. Att äntligen få lite lugn. Men alltid vaknar jag upp igen, full i skit och bedrövelse. Vad är det här för liv?
