Sara Hammar

Sitter och mölar i mig müsli för att jag ska ha en anledning att göra ny. Dumt bara att jag gjorde hur mycket som helst och ingen annan verkar vilja äta den. Ska göra en skitgod nästa gång och skriva Sara på burken. Så får alla skylla sig själva för att de inte ville delta in the making of the greatest müslimaker of all time. Vill fixa och trixa hur mycket som helst, har gjort om rummet, pysslat och bakat som en dåre. Känns som om något inte står rätt till, jag verkar göra allt för att inte behöva vara ensam med mina tankar för då känns det som om väggarna drar ihop sig runt om mig och kväver mig. Mina hemska, spygröna väggar. Men, men. Hade väl börjat i någon fysisk aktivitet som alla sunda ungar men det är så himla obekvämt att jag mår lika dåligt där. Får helt enkelt finna mig i situationen och hitta saker som behöver sorteras eller dammas av för att inte sitta still allt för länge.

Kom att tänka på en sak när jag skulle byta tampong, alldeles nyss alltså. (Tamponger måste förövrigt vara djävulens påfund. Du får välja mellan att dra en snustorr tjock pappersrulle ut och in i dig eller bada i dig själv hela dagen. Svårt val? Fast tampongerna brukar också läcka, jävla skitmens.) Vi vet alla att den perfekta familjen inte existerar. De flesta har alltid något som inte står rätt till i hemmet. Så då kom jag att tänka på en sak, kom jag undan lindrigt? Är det smooth sailing för mig nu för att jag fick all skit på en gång. Jag var ju nio så jag har kommit till ett stadie där jag bara accepterar verkligheten och försöker ha en så optimistisk approach som möjligt till det mesta. Jag har ju fått tid att läka och det har inte kommit jättemycket skit på vägen. Eller jo, men det har lugnat sig och nästan inte varit någonting de senaste fyra åren. Jag har ju allt bakom mig medan andra lever i det. Saknar jag empati för dessa för att jag knappt minns hur det var? Inte för man någonsin skulle önska en eller flera familjemedlemmar döda men den händelsen har format den jag är idag och jag skulle aldrig kunna ändra något sånt. Jag gillar mitt liv som det är nu och skulle inte vilja att det helt plötsligt förändrades. Som tur är behöver jag aldrig svara inför något sånt för det inte går att ge tillbaka en människas liv, men jag skulle inte vilja att de kom tillbaka. Är det hemskt att säga något sånt? Jag vet vilket helvete det skulle vara om något annat hade hänt för åtta år sedan. Hjärnskadan skulle ju inte direkt underlätta någonting i hemmet.

När jag var liten önskade jag att de försvann. Man kan ju gissa att jag blev helt avtrubbad av chocken och inte kände mig lite skyldig i några år framöver. För att vara ärlig är jag fortfarande väldigt avtrubbad, likgiltig, whatever. Har väl lite svårt att ta människor, vet inte hur jag ska reagera i vissa situationer och nej jag skrattar väl inte på riktigt så ofta men gör det mig till en otrevlig person? Är ju inte ens bekväm i att finnas. Känns som om jag inte är jag men vem skulle det annars vara? Så även om jag verkligen försökte, hur skulle jag någonsin kunna vara bekväm i en situation med andra människor? Jag är så jävla dålig på sånt här. Och nu har jag fått tänka igen vilket bara leder till massa svammel. Haha, vad började jag på? Jo. Jag är medvetande och därför skulle jag inte ändra någonting om jag hade kunnat. Min skit är över och jag är så nöjd jag kan vara över min situation just nu. Kommer inte med någon bra slutsats nu för jag helt enkelt inte har en. Förutom att jag äcklas av att vara kvinna såklart. Men det vågar jag inte ens gå in på för jag vet inte vad jag skulle hitta. Om jag börjar gräva för djupt dvs. Så nu måste jag tillbaka till verkligheten, eller lämna den. Jag vet inte. Imorgon kan jag förhoppnigsvis börja oroa mig för sladdrig mage, konstig frisyr och sånt som man gör. Godnatt.