funderingar kring medvetandet
Det enda vi kan vara säkra på är vårat eget medvetande. Skepticismens fader, Descartes, har själv uttryckt problemet med orden: cogito ergo sum (på svenska: jag tänker, alltså finns jag) (Meditations on First Philosophy, 1641). Och problemet med uttrycket är att det ligger en ännu mer problematisk sanning bakom det.
Vi utgår ifrån att vi kan känna oss ganska säkra i att vi existerar, eftersom vi har ett medvetande som talar för det. Men det vi inte vet, och har svårt att bevisa, är ifall människorna runt omkring oss har det. Om det pågår någonting där inne, eller om de ens existerar. Hur kan vi vara så säkra på att människorna, ja allt egentligen, runt omkring oss inte bara är någonting som vårt medvetande har producerat? Vi kan inte bevisa att människorna runt omkring oss inte bara är något vår egen fantasi har skapat. Detta eftersom vi inte kan hänvisa till att det finns en yttervärld så som vi kan göra till vårat eget medvetande. Detta förkastar på sitt sätt påståendet att det faktiskt finns en yttre värld. Visst, vi kan tro, till och med vara helt övertygade om att det finns en yttre värld. Men att tro är inte att veta, och vi kan inte veta någonting som är utanför vårt eget medvetande, då det är det enda vi kan vara säkra på, alltså finns det inte en yttre värld.
Men tron att det finns en yttre värld måste ju komma från någonting, tycker man. För om en yttre värld endast skulle existera i ens eget medvetande med hjälp av olika förnimmelser så skulle dess existens vara helt beroende av ens eget medvetande. Ifall man tar en promenad i skogen, och sedan lämnar den, existerar den inte då bara för att jag inte ser den? Finns den bara om jag vill att den ska finnas? Men hur förklarar det då saker som händer i världen som man själv inte håller med om, för man förutsätter förhoppningsvis att man åtminstone inte medvetet vill att barn ska svälta i afrika, ifall det är någonting som man själv har hittat på? Det går inte att hänvisa till en yttre värld, då man faktiskt inte kan veta, men man går ändå instinktivt tillbaka till att vilja förkasta påståendet. Det enda som tala för detta är ”common sense”.
Jag kan hålla med att man inte riktigt vill tro på att man är ensam i världen, om man ska se det så, trots att mer talar för att man är det än att man inte är det. Och att ett enda motargument, som inte har särskilt mycket relevans bakom sig, kan få en att direkt vilja förkasta idéen om att det bara är en själv är förvånansvärt men ändå så självklart. Jag vill kunna godta att det faktiskt inte går att bekräfta en yttre värld, då det faktiskt finns mer som talar för det, men instinktivt är det väldigt svårt att övertyga sig om att det man har varit så övertygad om hela sitt liv inte stämmer. Så det kanske är en fråga om övertygelse helt enkelt. Man måste bara tillåta sig själv att tro på något annat, hur man ska gå tillväga för att ens börja har jag dock ingen aning om. Det får jag överlåta till de riktiga filosoferna.
Vi utgår ifrån att vi kan känna oss ganska säkra i att vi existerar, eftersom vi har ett medvetande som talar för det. Men det vi inte vet, och har svårt att bevisa, är ifall människorna runt omkring oss har det. Om det pågår någonting där inne, eller om de ens existerar. Hur kan vi vara så säkra på att människorna, ja allt egentligen, runt omkring oss inte bara är någonting som vårt medvetande har producerat? Vi kan inte bevisa att människorna runt omkring oss inte bara är något vår egen fantasi har skapat. Detta eftersom vi inte kan hänvisa till att det finns en yttervärld så som vi kan göra till vårat eget medvetande. Detta förkastar på sitt sätt påståendet att det faktiskt finns en yttre värld. Visst, vi kan tro, till och med vara helt övertygade om att det finns en yttre värld. Men att tro är inte att veta, och vi kan inte veta någonting som är utanför vårt eget medvetande, då det är det enda vi kan vara säkra på, alltså finns det inte en yttre värld.
Men tron att det finns en yttre värld måste ju komma från någonting, tycker man. För om en yttre värld endast skulle existera i ens eget medvetande med hjälp av olika förnimmelser så skulle dess existens vara helt beroende av ens eget medvetande. Ifall man tar en promenad i skogen, och sedan lämnar den, existerar den inte då bara för att jag inte ser den? Finns den bara om jag vill att den ska finnas? Men hur förklarar det då saker som händer i världen som man själv inte håller med om, för man förutsätter förhoppningsvis att man åtminstone inte medvetet vill att barn ska svälta i afrika, ifall det är någonting som man själv har hittat på? Det går inte att hänvisa till en yttre värld, då man faktiskt inte kan veta, men man går ändå instinktivt tillbaka till att vilja förkasta påståendet. Det enda som tala för detta är ”common sense”.
Jag kan hålla med att man inte riktigt vill tro på att man är ensam i världen, om man ska se det så, trots att mer talar för att man är det än att man inte är det. Och att ett enda motargument, som inte har särskilt mycket relevans bakom sig, kan få en att direkt vilja förkasta idéen om att det bara är en själv är förvånansvärt men ändå så självklart. Jag vill kunna godta att det faktiskt inte går att bekräfta en yttre värld, då det faktiskt finns mer som talar för det, men instinktivt är det väldigt svårt att övertyga sig om att det man har varit så övertygad om hela sitt liv inte stämmer. Så det kanske är en fråga om övertygelse helt enkelt. Man måste bara tillåta sig själv att tro på något annat, hur man ska gå tillväga för att ens börja har jag dock ingen aning om. Det får jag överlåta till de riktiga filosoferna.
Äter popcorn från golvet och lyssnar på Reindeer med The Knife
Vilken söndagsutopi.
jag är för trött för det här
Hur besvarar du frågan om varför Pelle åt chokladkakan ist f apelsinen? Vi gör det tydligen såhär:
Att en person vid en tidpunkt utför en handling, t.ex. höjer handen, räknar vi nu till en händelse (eller att ett tillstånd realiseras).
Låt oss nu anta denna determinism och anta att när personen P vid tidpunkten T utför handlingen H, så finns det en sekvens av händelser där A1 är en händelse före eller strax efter P’s födelse (t.ex). Vidare att händelsen An vid T‐1 bestämmer händelsen ’P utför H vid T’. Antag att händelsen An vid T‐1 är = P vid T‐1 beslutar sig för att göra H vid T; att denna händelse An vid T‐1 i sin tur bestäms av händelsen An‐1 vid T‐2, som i sin tur bestäms av An‐2 vid T‐3 etc. etc. tills vi är tillbaka vid händelsen A1.
När vi betraktar denna sekvens och finner det uppenbart att determinism utesluter att P utförde H vid T av fri vilja – P’s handling bestämdes ju i en serie steg som gick tillbaka till något fullständigt bortom P’s makt och kontroll – beror det nog många gånger på att vi
utgår från följande innebörd i uttrycket ”bestämmer” – som vi ju använde för att definiera Determinism.
Att en person vid en tidpunkt utför en handling, t.ex. höjer handen, räknar vi nu till en händelse (eller att ett tillstånd realiseras).
Låt oss nu anta denna determinism och anta att när personen P vid tidpunkten T utför handlingen H, så finns det en sekvens
När vi betraktar denna sekvens och finner det uppenbart att determinism utesluter att P utförde H vid T av fri vilja – P’s handling bestämdes ju i en serie steg som gick tillbaka till något fullständigt bortom P’s makt och kontroll – beror det nog många gånger på att vi
utgår från följande innebörd i uttrycket ”bestämmer” – som vi ju använde för att definiera Determinism.
