Sara Hammar

Är det så att man aldrig är nöjd och därför byter ideal när man nått sitt förra? Varför är man aldrig nöjd där man själv står? Jag brukade tycka att alla som hade en midja eller lite plattare mage var perfekt innan. Nu känns inte det lika intressant längre. Det känns liksom inte åtråvärt, är det för att man själv ligger där och helt enkelt börjar sukta efter mer? När inte platt mage är målet vill man ha höftben som sticker ut, obefintliga bröst och ohälsosamt smala ben. Åtminstone jag. Är det bara ett nytt delmål? Men vad blir isåfall nästa? Tycker inte längre att kroppar jag tidigare tyckte var perfekta är det. Har jag tagit mig rätten att bli kräsen trots att jag inte förtjänar det? Haha, vad farligt lätt det är att döma.

En annan teori, som jag hellre vill tro på, är att man mognar. Man är inte den där hormonfyllda tjejen som suktar efter kvinnoformer. Man har liksom lämnat hela den tankebanan i takt med att finnarna försvann och babyfettet lämnade kinderna (eller händerna). Vill man istället gå bakåt i tiden? Är det därför man (jag?) så gärna vill bli av med allt som har med former, bröst och kvinnlighet att göra. Eller är det för att man inte är redo för en vuxen kropp helt enkelt? Tiden går för fort och man vill stanna av den på något sätt.

Jag vet inte vad jag egentligen vill. Men för tillfället gör inte det särskilt mycket. Osunda tankar är inte osunda eler hotande såläne man inte ger dem tillräckligt mycket utrymme, right? Tänkte stänga ute mina med fever ray resten av kvällen.