Evi Sara Hammar

Ärnnågot väldigt tidstypiskt men också väldigt fint tycker jag. Jag har märkt att jag uppskattar att kunna gå tillbaka och se/läsa vart jag var då. Ofta inte på bra ställen men vem är det egentligen. Det här är som mitt egna tidsdokument som verkar finnas kvar oavsett hur många hårddiskar jag kraschar. Eller mobiler jag tappar. Jag har lagt allt mitt krut på instagram men försökt behålla kopplingen till den här älskade bloggen. Där all min tonårsångest finns, alla mina utblickar och omvärldsreflektioner. Alla mina tidsdokument. Alla mina jag. Det är fint ändå. Jag hittade några utkast från så länge sedan som 2011 nu när jag loggade in. Jag hoppas att den här dagboken får finnas i etern för evigt. En liten bit tid i bilder och text skriven av en förvirrad varelse som försöker sortera. Jag ska försöka ladda upp utkasten. Ska se om jag kan få exakta datum på dem innan, för de verkar laddas upp i nutid.