Sara Hammar

Att Descartes kunde ifrågasätta allt vet man. Men att ifrågasätta att man ifrågasätter var ett steg han ansåg vara orimligt. Då faller grunden/möjligheten att ifrågasätta, eller tvivla om man så vill, överhuvudtaget (alltså förmågan att tvivla/ifrågasätta faller). Det måste ha varit något absolut över det.

”Cogito ergo sum”, jag tänker, alltså är jag, är den första vissheten. Men hur försäkrar Descartes sig om detta? Han antar att allt han ser är fiktivt, att hans minne inte ger något annat än lögner, han har inga sinnen, kropp, form och rörelse är illusioner. Det enda han kan vara säker på är att ingenting är säkert.  Det finns en lurendrejare som är ute efter att bedra honom. Men det finns något som lurendrejaren inte kan övertyga honom om:

“Even then, if he is deceiving me I undoubtedly

exist: let him deceive me all he can, he will never bring it

about that I am nothing while I think I am something. So

after thoroughly thinking the matter through I conclude that

this proposition, I am, I exist, must be true whenever I assert

it or think it.”

(Ur: Meditations on first philosophy, second meditation, sida 4, Doubtful/Hopeful-dialogen)

Det enda han (och vi andra) kan vara helt  säkra på är att när vi tänker, så finns vi. Om vi tänker att vi finns, så finns vi. Om vi däremot slutar tänka, finns vi då inte längre? Om Descartes kan tvivla på allt, varför är detta det enda han inte kan tvivla på?

Han existerar så länge som han tänker, men hur länge? Ifall han slutar tänka, slutar han existera? Descartes ser detta som en möjlighet, då hur absurt det än kan låta så kan det vara lika rimligt som det är tokigt. För om man ska vara sådan så är det lika lite som talar för, som det som talar emot, om man funderar lite över det. Men, så länge han faktiskt tänker, så finns han. Hur kan han vara så säker på det? Jo, för att tänkandet är det enda som inte kan separeras från honom. Och eftersom han inte accepterar saker som han inte anser är nödvändigt sanna, kan vi acceptera detta. Därför är han så säker han kan vara på att han är ett tänkande ting, han existerar, men i vilken form kan han inte vara säker på. Han fortsätter med att han inte är en kropp, då han har kommit fram till att alla typer av kroppar inte är någonting. Och även ifall han antar att en kropp, hans egen kropp, inte existerar så gör fortfarande han det.

Så det som inte går att tvivla på är att han är ett tänkande ting, och andra saker som man inte kan separera från honom (hans tänkande), går inte heller att tvivla på. Han säger själv att han tivlar på nästan allt, förstår lite grann, kan fastställa en sak (att han existerar och tänker), förnekar allt annat, vill veta mer, vägrar att bli bedragen m.fl. Detta är, enligt honom, precis lika sant som att han existerar. För ingen av dessa ”aktiviteter” kan separeras från hans tänkande, och därför inte från honom.

Det kan upplevas som väldigt logiskt varför han kan betvivla allt annat, ifall vi ska gå efter hans tumregel. Det är både svårt och lätt att föreställa sig själv utan en kropp. Det verkar rimligt, kroppen kan separeras från tänkandet. Ett ”levande” exempel kan vara människor som har blivit förlamade men som ändå är fullt medvetna om allt runt omkring sig. Då är det lätt att tänka sig. Men att vi kanske bara är ett medvetande, och inte är kroppsliga över huvud taget. Det blir svårare. Det är vårt ”sunda förnuft” som talar emot det, vi vill förkasta saker som inte upplevs som normala för oss. Sättet Descartes försäkrar sig om vad som är riktigt och vad som inte är  det är både noggrannt och övertygande, så vi har egentligen all rätt att godta det. ”Min självkännedom är alltid mer omfattande än min världskännedom”.

“I now know that even bodies are perceived not

by the senses or by imagination but by the intellect alone,

not through their being touched or seen but through their

being understood; and this helps me to know plainly that

I can perceive my own mind more easily and clearly than I

can anything else.”

(Meditations on first philosophy, second meditation, sida 8)

Han tvivlar, men tvivlandet är ett slags tänkande , och tänkandet är ett sätt att existera. Den enda fasta punkten i hans metafysik. Av Cogito-satsen, den första  vissheten framgår att denna personens tänkande också måste vara kroppslöst till sin existens, ”kroppslöst tänkande” helt enkelt. Och det som inte går att separera från det som är säkert, vilket är hans tänkande, måste väl också vara säkert? För det som hör till tänkandet är väl också en typ av tänkande? Det som däremot kan separeras, kroppen o.d., kan lika gärna vara fantasi. För som sagt, det finns ingenting man kan vara säkrare på än sitt eget medvetande.   

//Sara