Sara Hammar

Jag förstår inte hur en idiot som jag har gjort mig förtjänt av en ängel som du. Jag förstår inte hur du kan orka med mig, hur du kan förstå mig bättre än jag förstår mig själv. Att du orkar stötta mig trots att jag bara snäser till svar. Att du alltid finns där för mig. Att du förstår precis vad jag vill, när jag själv inte ens gör det. Att du tycker att jag är vacker. Att du stannar, trots att jag är instabil och knappt klarar av någonting själv. Att någon kan bry sig så mycket om mig.

Jag förstår verkligen inte. Men jag är så jävla glad att du finns i mitt liv. Jag älskar dig Joakim Andersson, du är mitt allt, mitt liv. Släpper aldrig taget om dig.

Bläddrade runt lite och blev helt kär i skorna de använda sig av i Bally's kollektion... av någon anledning lyckas jag inte hitta nåågon återförsäljare över huvud  taget. Shame shame. Blir så less ibland. Åker in till Göteborg och försöker hitta något liknande sam en ny hårddisk, hejdå.

Okej, en skitkort sak som jag aldrig riktigt har förstått mig på. Varför är storlek 32 så svår at få tag på? Den verkar inte finnas längre när man letar i butikerna eller på nätet. Och nej, måtten för storlek nuvarande 34 och 32 är inte identiska. Det skiljer faktiskt några centimeter. Därför skulle storlek  32 vara väldigt uppskattad om man vill hitta tajta grejer. Så min fråga till.... ja jag vet inte, alla kanske, är varför 32 inte får finnas kvar medan storlek 52-54 får ta upp 1/4 av butiken? Att vara storlek 54 är inte heller direkt hälsosamt så varför är det mer okej att de storlekarna  hänger framme och inte de mindre? Man föds inte till en 54, man har ingen kraftig benstomme, man äter bara lite mer än man gör av med okej? Så var det för många tjockisar som gnällde, är det därför storlek 32 inte finns eller ligger det något annat bakom? För jag är jävligt nyfiken just nu.

Är ju inte direkt nyheter men jag ba: Oh yes.

Ska ta lite fil istället, med en shitload av råsocker. Är galet got när det liksom smälter in i filen. Fortsatt trevlig helg.


Jag just nu, puss.

Haha. Jag vill upp och göra skitmycket men jag orkar inte röra mig från fåtöljen. Seriöst, det är fysiskt ansträngande att ens sitta upp rakt. Jag lyckades åtminstone klara av besöket på vårdcentralen, få piller utskrivna och köpa mig några par otroligt billiga strumpbyxor. Sort of. Ska nog spela lite, om jag orkar styra med BÅDE musen och tagentbordet. Får se helt enkelt.

Här är för övrigt lite kul läsning under tiden:
https://www.flashback.org/t1467562

Älskar de korta minuterna efter en feberdröm och uppvaknandet. Alla rörelser känns överdrivna och utdragna medan huvudet fortfarande snurrar. Och det är som om man svävar någonstans mellan nuet och känslan drömmen gav. Igår var en sån stund.

Okej det går inte at ens försöka sig på dip dye med bara löshår. Ser bara ut som underhåret är smutsblått/lilablått vilket det egentligen är. Så färgerna funkar men inte löshåret... liksom. Kan inte börja bleka på mitt sketna löshår heller så jag får väl gå utan helt enkelt. Kul liv.

Jaha  vadå, ska jag behöva vänta ett år för at kunna skaffa det? Måste jag låta skiten växa ut för att det inte ska se ut som slingor. Kul, skitkul verkligen. Vill verkligen haaa.. ljuslila, turkos, grön eller smutsrosa hade passsat mig finfint just nu <3

Visst, jag komer aldrig kunna  säga vilken min favoriträtt är men jag kan åtminstone säga en jag tycker mest om för tillfället. Säg hejdå till smörgås (ja det är en berättigad maträtt) och hej till potatismos! Så otroligt got är det, sittter in fact och äter det just nu.. kanske därav inlägget. Potatismos, sallad och någon skitgod dressing (typ kebabsås) ihopblandat i en liten skål. I'm in heaven right now, aldrig mer pommes som fyllekäk. Nu är det potatismos som gäller.

Har ni någonsin sett något så vackert? Är jag avundsjuk? Svar ja. Står säkert någonstans längre bak i arkivet men de Factor Girl om ni inte redan har gjort det. Den rekommenderas varmt i alla fall.

Okej, jag är bra med kryddor och smaker. Det vågar jag faktiskt säga att jag är. Kan baka ihop ganska goda kakor med hjälp av kryddskåpet osv. Men däremot när det kommer till matlagning är jag helt lost. Gjorde ett par helt okej choklad/chilisnittar med mörk sirap och lite vanilj men vad blir det ill middag då? J makaroner, kokt ägg och en honungsmacka. Matlagning är liksom inte lika appealing som bakning. Det är ju roligare t göra något sött än en måltid. Eller jo, thai/chiliwok kan jag. För att jag häller i all chili som finns i köket, bra sara.

Vad är kärlek? Är det något man kan ta på eller något helt abstrakt? Knäckt näsa. Lösa tänder. Spräckta revben. Brutet finger. Blåtiror. Stygn i munnen. Stygn på mina armar och ben. Är det kärlek?

Han slog mig, sparkade mig, knuffade mig, brände mig. Älskade han mig? En spräckt trumhinna. Cigaretter mot mina armar och ben. Jag stannade. Nävar, kängor, knä, huvud. Jag stannade alltid.

Han dödade delar av mig. Han gjorde mig illa. Han dödade det mesta av mig. Han dödade mig helt. Jag är avtrubbad, jag är ånga. Jag är luft. Känns det?

Det är lite gambling över det där med att köpa lösgodis. (Med att välja apelsin också för den delen.) Man köper sig en påse för 30 spänn för man tänkte "fan vad gott med lite godis" eler något liknande. Så upptäcker man at godiset är stenhårt när man smakar på bussen hem. Vad gör man då liksom? Jo man äter upp hela påsen i hopp om at den ena godisen är bättre än den andra, vilket självklart aldrig sker för alla godisbitarna är daterade. Men hey, man betalade ju för det äckliga godiset så det är lika bra att äta och låtsas att det är skitgott. Right?

Jag vaknar utan at ha någon aning om vilken dag eller vilket år det är. Jag vet inte vart jag är eller vad som riktigt händer. När synen och framförallt hörseln delvis kommer tillbaka möts jag av en dansande hop med halvnakna svarta med ansikten fyllda av alla färger man kan tänka sig och de utstöter rödskinnets vilda tjut, som om djävulen själv hade kommit för att hämta mig. Jag grips av panik och börjar ropa på hjälp. Har döden kommit för att hämta mig, eller är det nazisterna som kommit för att plåga mig ytterligare? Hade de kommit för att äntligen göra slut på mig? Var det för att jag kom undan? Jag klarar inte det en gång till. Jag måste fly tänker jag och försöker ta mig förbi de stora männen. Men min tyngd håller mig kvar på madrassen där jag får ligga, jävlig och bortom all räddning.

Efter paniken äntligen gav upp insåg jag att jag var kvar i Bellville, sex helvetiska trappor upp och att det var monsieur Waloumba som stod bland demonerna och tjöt. Jag fick sedan syn på lilla Moses och Momo. Jävla horungar, hur kan de göra så mot en gammal dam? Jag gav dem en välförtjänt utskällning, men då började de gratulera varandra. Är det bara en seger att nästan ta kål på mig? Alla är ute efter mig, jag bara vet det. Speciellt den där negern Waloumba som inte verkade vilja ge sig av. Han kanske vill ha något. Hur länge var jag bortom medvetande? Han förtjänar åtminstone att tack. Varje gång jag försvinner är jag säker på att min tid har kommit. Att äntligen få lite lugn. Men alltid vaknar jag upp igen, full i skit och bedrövelse. Vad är det här för liv?

Hahaaa bara ett till! Tänkte på hur kort mitt hår var på bilderna, det var ju ganska långt innan och väldigt stripigt vilket gjorde det till perfekt löshårshår! Nu däremot blir det mössa och uppsättning för hela slanten då mitt hår bara ser helt avknipsat ut.


Se! Men det mår väl bättre nu antar jag. Shitfuck :(

Men kvantitet före kvalité! Eller? Har precis lagt över bilder från mobilen. Är såkert därför inläggen börjar komma. Eller så är jag väl lite ensam och uttråkad i väntan på att overlord ska gå igång igen. Älskar min dator ibland <3




Busigt. Variation också, bra sara.

Har för övrigt världens härligaste helg just nu. Bara sitta hemma och dega utan att behöva  bekymra sig över någonting. Eller jo, matteprovet nästa vecka men lite bokstavsekvationer har aldrig dödat någon. Slutade liksom i Engelska B helt (ALLTSÅ HELT) i fredags, fick betyget jag ville ha och blev väl så nöjd att jag inte kunde uttrycka några känslor över huvud taget. Ragatan ska ändå få sig en omgång på kursutvärderingen, länge leve lilla landet lagoms gnälliga demokrati!

Hur kommer det sig egentligen att vissa baserar elationen till läraren helt på betyget? Får du det du vill är du skitnöjd och läraren är världens bästa men om det inte går som du själv vill bryter helvetet ut. Nu fick ju jag mvg av henne och kan käna mig nöjd med det jag har ÅSTADKOMMIT men det betyder ju inte att läraren var bra. Lär man sig ingenting kan man skylla på lärarens sätt att lära ut (i vissa fall), men väljer man att inte dyka upp och låta bli att ta in någon form av information är det så jävla drygt att skylla ifrån sig för at slippa erkänna att man kanske inte klarar det ämnet. Läraren var skit, hon lärde oss knappt någonting, gäspade på redovisningar, var direkt otrevlig och sket i att rätta  våra saker. Det var en dålig lärare. Det spelar ingen roll vilket betyg man får, det gör henne inte till en bra lärare. Så enkelt är det.

Nej jag babblar bara utan att få fram min poäng ordentligt. En lärare är inte lika bra som betyget du får, helt enkelt.


Bitterfittan/piraten/berusade woodstocksara har väl talat.

Eftersom mitt hår vägrar samarbeta med löshåret det senaste brukar jag dölja det med olika sorters huvudbonader. Problemet med att alltid använda något som täcker skalpen är variationen. Köpte mig en vegamössa som jag satte en silversvala på men hur mycket jag än vill det känner jag att jag inte kan leva i den. Så vad gör man när sjalarna har begränsade användsningsområden? Jo man gör sin egen. Klippte isär ett gammalt linne, sydde en helt förjävlig rosett på sidan och klistrade (alltså limmade, kladdade med det halvtorkade limstiftet på hela baksidan osv osv) på en ful brosch som jag fick med mig från någon affär för ett tag sedan.


Alltid något? Nä.. egentligen inte, men jag kände mig åtminstone händig!

I längtan efter överdrivenhet fick ofta förnuftet lida.